VIKTIGA FRÅGOR 

4. VARIFRÅN KOMMER HELIGHÅLLANDET AV SÖNDAGEN SOM VILODAG? 

Bibelns texter talar ett tydligt språk. Lagen gäller fortfarande och inte en enda prick eller bokstav får ändras. Alltså gäller Sabbatsdagen, lördagen (eller mer exakt fredag solnedgång till lördag solnedgång), fortfarande som den heliga dag som utgör ett förbundstecken mellan Gud och Hans folk, alla som bekänner sig till den kristna tron. Att medvetet bryta mot denna uppmaning strider mot det fjärde budet och betraktas alltså av vår Herre som en synd av allvarligaste sort, detta för att det fjärde budet handlar om vilken vem vi önskar prisa och tillbe.

Trots allvaret i frågan håller alltså större delen av den kristna världen söndagen som sin vilodag, tvärt emot den lag som Gud upprättat. Hur kan detta komma sig? För att förstå behöver vi ta oss tillbaka till tiden då Konstantin var kejsare i Rom. Ellen G. White skriver i ”Den Stora Striden” s.27

“Under 300 år förföljdes de kristna skoningslöst av kejsarna i Rom. Men efter 313 e. Kr. gav den nyblivne kejsar Konstantin religiös tolerans åt de kristna av politiska skäl. Detta fick som resultat fundamentala förändringar av den kristna tron. Steg för steg avvek de kristna från den rena läran. Kompromisser med hedendomen och anpassning till världen gjorde att församlingen växte, men också att förföljelse åter uppstod mot dem som stod fasta i tron.”

Vi ser alltså först och främst hur den unga kristna kyrkan efter 300 års förföljelse har börjat mjukas upp från sin tidigare fasthet och trohet samt att den i allt större grad börjar bli redo att acceptera kompromisser. Ellen G. White skriver vidare i ”Den Stora Striden” s. 323

”Kungliga påbud, allmänna kyrkomöten och kyrkliga förordningar som genomdrevs med hjälp av borgerlig makt var den väg som förde den hedniska högtidsdagen till dess hedrade position inom den kristna världen. Den första offentliga åtgärd som med maktmedel drev igenom söndagsfirande var den lag som stiftades av den romerske kejsaren Konstantin den store. (År 321, se ”Tillägg”). Denna lag föreskrev att städernas befolkning skulle vila på ”solens hedervärda dag”, men tillät folket på landsbygden att utföra sitt jordbruksarbete. Bestämmelsen var i själva verket ett hedniskt påbud. Det drevs emellertid igenom av kejsaren, efter det att han hade tagit emot kristendomen till namnet.

Det visade sig emellertid att den kejserliga befallningen inte blev en tillräcklig ersättning för Guds auktoritet. Eusebius, en biskop som sökte vinna furstarnas gunst och som var Konstantins särskilde vän och smickrare, påstod då att Kristus hade överfört sabbatens helighet till söndagen. Inte ett enda uttalande från Bibeln lades fram som bevis för den nya läran. Utan att veta det erkände Eusebius själv att den var falsk och nämnde också dem som gjort förändringen. Han säger: ”Allt som var vår plikt att göra på sabbaten har vi överfört till Herrens dag.” (Robert Cox, Sabbath Laws and Sabbath Duties, sid 538). Även om detta argument för söndagen var värdelöst, gav det människor frimodighet att förtrampa Herrens sabbat. Alla som ville bli hedrade av världen accepterade den populära högtidsdagen.” 

Det är alltså Rom (påvestaten) som genom en kombination av kejserliga påbud och lagar samt ett grundlöst, icke-Bibliskt förankrat påstående från den katolske biskopen Eusebius påbörjade en förändring av fjärde budet i Guds heliga lag. Kyrka och stat verkade alltså gemensamt för att börja genomföra den ändringen, en ändring som senare också officiellt kom att bekräftas vid konciliet i Laodikea år 364 e.Kr. Just den här ändringen av Guds budord, Hans eviga oföränderliga lag, hade förutsetts och tecknats ner i en profetia. I Danielsboken 7:25 läser vi följande av den makt som Bibeln kallar för ”det lilla hornet”:
”…och han ska tala stora ord emot den Högste, och han ska förfölja den Högstes heliga och ha för avsikt att förändra tider och lagar”

Vi ska i en kommande avdelning bland dessa <Viktiga frågor> (en som kommer att handla om “Sabbaten i profetiorna“), se att det är just påvestaten som Bibeln avser med benämningen ”det lilla hornet”. Dock finns det redan idag information om vad Bibelns profetior har att säga om Sabbaten (se menyalternativet “Sabbaten enligt Bibeln“, artikeln kallad “Sabbaten och Bibliska profetior“.

Även om inte alla kristna till en början tog emot den nya förordningen ens efter dess officiella godtagande år 364, så kom den med tiden att bli alltmer allmänt rådande. Långt senare, under reformationen hade dock den då nybildade protestantiska rörelsen ett gyllene tillfälle att återställa ordningen. Genom Martin Luther hade kristna världen över fått upp ögonen för Katolska Kyrkans svek och bedrägeri. Uttrycket ”Skriften Allena” blev till ett slagord i debatten och var huvudfrågan vid konciliet i Trident år 1545 – 1563. ”Skriften Allena” ställdes där mot påvestatens ”Skriften och traditionen”. Det var inte bara protestanterna utan även ett stort antal katoliker som höll med om att ”Skriften Allena” borde ges företräde. Ändå lyckades protestanterna inte fullt ut hålla fast vid sitt slagord. I frågan om vilken dag som är den sanna vilodagen misslyckades de, detta på grund av inkonsekvent agerande inom de egna leden. Eller som den dåvarande ärkebiskopen av Reggio år 1546 framförde saken inför konciliet i Trident:

“Protestanterna hävdar att de endast stöder sig på det skrivna ordet. De hävdar att de endast har Skriften som trosstandard. De rättfärdigar sitt uppror med att kyrkan har avfallit från det skrivna ordet och följer traditionen. Protestanternas påstående att de endast står på det skrivna ordet är inte sant. Deras bekännelse om att hålla enbart Skriften som trosstandard är falsk.

Det skrivna ordet föreskriver uttryckligen att den sjunde dagen skall hållas som sabbat. De iakttar inte den sjunde dagen, utan förkastar den. Om de verkligen har Skriften som enda måttstock skulle de iaktta den sjunde dagen, vilket hela tiden föreskrivs i Skriften. Ändå förkastar de inte bara den sabbatsobservation som påbjuds i det skrivna ordet, utan de har också antagit och tillämpar söndagsobservationen, för vilken de bara har kyrkans tradition. Följaktligen misslyckas påståendet om “Skriften ensam som standard”, och läran om “Skrift och tradition” som väsentliga är helt etablerad, och protestanterna själva är domare.” Källa:  https://www.sabbathtruth.com/sabbath-history/the-council-of-trent

Notera alltså vad ärkebiskopen säger: ”Det skrivna ordet föreskriver uttryckligen att den sjunde dagen skall hållas som sabbat. De iakttar inte den sjunde dagen, utan förkastar den. Om de verkligen har Skriften som enda måttstock skulle de iaktta den sjunde dagen, vilket hela tiden föreskrivs i Skriften.”

Till och med Katolska kyrkans företrädare vet vad som gäller – att Guds Sabbat enligt Bibeln infaller på den sjunde dagen, på lördagen. Ärkebiskopen av Reggio är inte den ende katoliken som skrivit om detta. Här följer ett axplock av ytterligare citat:

• Kardinal Gibbons, i boken ”Faith of Our Fathers”, från 1876, 92:a upplagan, s. 89”, erkänner fritt: “Du kan läsa Bibeln från Första Moseboken till Uppenbarelseboken och du kommer inte att hitta en enda rad som tillåter helgandet av söndagen… “

• Några år senare skriver samma kardinal: “Den katolska kyrkan, … i kraft av sin gudomliga auktoritet, ändrade dagen från lördag till söndag” (The Catholic Mirror, James Cardinal Gibbons officiella publikation, 23 september 1893).
   
• ”Den katolska kyrkan hävdar att ’kyrkan står över Bibeln, och denna överföring av sabbatsobservationen är ett bevis på detta faktum’ (Catholic Record of London, Ontario 1 september 1923).

Kyrkan och dess auktoritet står över Bibeln enligt katolska skrifters utsago. Det här är intressanta fakta och intressanta citat, inte minst när vi i den artikel som kommer först senare tar en titt på vad Bibelns profetior har att säga i just frågan om vem som ändrade Sabbaten från sjunde till första dagen i veckan, och vilken betydelse det har för oss som lever idag.